Alla verkar ta sitt pick och pack och fly iväg till ett nytt spännande ställe, dom ger sig iväg till ett äventyr dom tror ska ge dom någonting. Det kanske ger dom någonting, en erfarenhet, en upplevelse, men tillslut kommer dom komma ihåg att dom nog trivs rätt bra där dom först kom ifrån. Men ingen vågar erkänna det.
Sen man var liten har man drömt om att vara någon annanstans, man vill inte alltid gå samma vägar, åka samma buss, se samma människor, man vill se någonting nytt, åka en ny buss och testa nya vägar. Jag kunde själv inte vänta på att få ge mig iväg, jag drömde alltid om Stockholm, om hur bra det skulle bli när jag väl tog mig dit, hur mitt liv skulle ändras och mina drömmar gå i uppfyllelse, mina barnsliga drömmar som bara skena iväg i mitt huvud.
Jag undrar varför man alltid söker någonting nytt, aldrig riktigt nöjer sig. Allting måste höjas en nivå för annars blir det tråkigt. Man söker nya saker att göra, nya utmaningar att ta sig an för att sedan känna sig besviken att man faktiskt aldrig kom någonstans. Man vill ju så gärna komma någonstans.
Jag kanske är feg, jag kanske borde våga se nya platser, åka nya bussar och gå nya vägar, men jag har kommit på att jag trivs nog ganska bra här, det är här jag vill att mina barn ska växa upp och visst är det jobbigt när man förstår att det är som folk säger, - När man ska bilda familj drar man sig gärna tillbaka till platsen man kom ifrån. Jag hatar att jag är så, men det är fint på samma sätt som fult. Jag är en typisk människa, en sådan jag aldrig villa bli när jag var 15 år, en sådan som jag föraktade. Men nu känns det ganska bra och jag vill inte fly längre.
Jag kommer att stanna kvar här, i alla fall i närheten av det som alltid varit mitt hem.